Recension för omkonst.se av Susanna Slöör

Sökandet efter det magiska ögonblicket när något på ett fullständigt självklart vis blir vad det är, kostar på. Det vet varje poet och målare. Men har man gjort vandringen och nått målet, frestar det till nya mödor. Problemet är att euforin som ledsagat den första upptäckten inte infinner sig igen med en upprepning utan ständigt kräver nya och mer fördjupande offer. Stenen uppför berget måste sättas i rullning igen.

Utgångspunkten i Yvonne Jeppssons måleri är ofta rörelsen, den rytmiska gesten. Den slungas ut på den vita duken och leder sedan i bästa fall till den punkt där det uppenbarade, det självklara inte berövas sin gåtfullhet. I Yvonnes fall pendlar formerna mellan att rymma en annalkande inre-organisk sprängning och en florstunn satir, en nödvändig drift med de hårt uppställda kraven. Smärtan övergår i ett knipslugt leende. Se där, precis när det såg som mörkast ut blev jag vad jag är, tycks den lite ömkligt komiska figuren i målningen ”piruett” utbrista.

Susanna Slöör
(förkortad)