Text för katalog av Ulf Linde

I begynnelsen var rytmen – Schopenhauer

Det första jag såg av henne var en gulmålad spånskiva med några svarta zig-zag-linjer. Hon höll till i en av Konsthögskolans stora ateljéer på Fredsgatan, och jag var vikarierande lärare där. Jag visste inte vad jag skulle säga om hennes målning och muttrade något om streckens vackra rytm. Själv var hon tydligen inte nöjd med sitt verk för hon lämnade det i någon vrå; många år senare såg jag målningen igen. Den hade sågats sönder och använts som emballage av en annan yngre elev vid skolan.

Så småningom ställde hon ut på Svenska Bilder. Där hade hon flera utställningar och jag kunde gång på gång bekräfta att jag haft rätt när jag muttrat om hennes rytmsinne.

(Och vad är rytm? En metronom som tickar fram taktslag är inte rytmisk; den hackar bara ett tidsflöde i korta bitar. Rytm är något annat, något som gör att man känner hela flödet, något som en melodi av många toner. Rytm är vad som beskrivs av den urgamla estetiska formeln enhet i mångfalden.)

Tiden gick och kom jag av en slump att hitta hennes namn på dörren i ett ateljéhus söder om stan. Jag knackade på och hon lät mig se vad hon höll på med – en svit härliga gouacher, rytmiskt fulländade och vackra i färg. (Eftersom olika färger verkar olika tunga måste tungt och lätt balanseras rytmiskt på bildytan.) Hennes bilder var avväpnande spontana och friska. Några av dem ställde hon ut på Thielska galleriet 2004.

Sedan dess har hon gått upp i format och börjat arbeta i olja på duk. Hon har funnit på nya sätt att anbringa färgen – torrt eller flödigt, tunnare eller tjockare, transparenta hinnor som glider över varandra. Helt opaka partier etc. Hon är hela tiden ute efter något nytt, också nya och oväntade färgklanger. Som om hon måste överraska sig själv, den oroligaste och kräsnaste av hennes åskådare.

Ulf Linde
(något förkortad)